Olustiga huset

ArkDes har länge varit svensk arkitekturs försummade dockskåp: ingen leker där, men när mamma och pappa vill stöka undan det lägger man sig på golvet och skriker.

Men i april 2017 tändes ett hopp. Som chef på den kroniskt utskällda och nedläggningshotade myndigheten tillträdde då Kieran Long, en vältalig stjärna från Londons arkitekturvärld, som lett prestigefyllda branschtidningar, ett designprogram på BBC och en hel avdelning på toppmuseet Victora & Albert.

Om inte han kunde putsa upp skamkåken på Skeppsholmen, så vem?

Och nog sken ArkDes upp. På nolltid tog Long fram ett ambitiöst utställningsprogram, och kurerade “Public luxury”, en kritikerrosad resa genom designens liv i det offentliga. Vid samma tid tog han institutionen till arkitekturbiennalen i Venedig, den största arenan i sitt slag, med en utställning om den egensinnige modernisten Sigurd Lewerentz.

Kieran Long, ArkDes överintendent  (foto: Andrea Björsell)

Frågan är till vilket pris. För medan han fått fjutt på ArkDes, kan han ha bränt några broar i farten. Delar av personalen är i uppror efter vad de kallar en brutal omorganisering och hårdhänt ledarskap, som inkluderar regelbundna utskällningar och plötsliga avskedanden.

När jag träffar Kieran Long på hans kontor, efter en kort rundtur i nya utställningsrummet “Boxen”, säger han att utan djupgående förändringar hade institutionen gått under.

– När jag kom hit fanns en brist på idéer. Och jag skulle också vilja säga, om det inte är att vara för brutal, att här fanns en brist på talang. Många av de talangfulla människorna hade tröttnat och lämnat. Så vi har lagt ner mycket tid på att göra ArkDes till en attraktiv arbetsplats, och nu har vi ett nästan dugligt lag.

Omdömet verkar vara ömsesidigt mellan chefen och personalen. Enligt en medarbetarenkät från januari ligger personalens uppfattning om nivån av “ledarskap”, “arbetsbelastning” och “handlingsutrymme och kontroll” alla runt 55 av 100, vilket fackklubbens ordförande Madeléne Beckman kallar “dåliga siffror som måste tas om hand”. Kieran Long håller inte med.

– Det är första gången sedan 2013 som det görs en medarbetarundersökning så det är omöjligt att dra några slutsatser kring resultatet. Men vi kommer att följa upp det under våren. Du kunde lika gärna skriva att detta är en grupp ovanligt hängivna ledare som vill förstå vad deras personal tycker.

Bilden av en tuff arbetsmiljö bekräftas dock när jag pratar med tidigare och nuvarande anställda, under löfte om anonymitet.

Ord som nämns av ännu anställda är: “Idiotiskt”, “maktsociopatiskt”, “fruktansvärt oprofessionellt”, “repressivt” och “elakt”. En anställd säger att en kvinna nyligen grät under en presentation, av rädsla för att få skäll, och att Kieran Long tidigt satte tonen genom att sparka den publika chefen Karin Åberg Waern, som fick gå med kort notis efter 16 år i tjänst.

– Det var en symbolhandling för att visa att man är utbytbar på dagen, så att man inte vågar ifrågasätta någonting, säger personen.

En annan anställd säger:
– Han är arg, han skäller och skriker om man inte förstår vad han menar. Det är en tystnadskultur som brett ut sig totalt.

En före detta anställd bekräftar bilden, och säger att “om man inte stryker medhårs så har man ingen plats där.” En annan före detta anställd berättar att facket Saco ansåg att samverkansavtalet – som ger de anställda rätt att lyfta synpunkter på ett tidigt stadium i beslutsprocesser – inte efterlevdes, och sade därför upp det. Flera källor säger att Kieran Long starkt ogillar facket, och att man kan bli utskälld om man involverar det.
– Det känns inte bra när ens kollegor blir påhoppade, och när man möter en kollega över frukostkaffet som fått en utskällning. Det här är vuxna människor, som är experter på sina jobb, säger en före detta anställd.

Men Kieran Long menar att drastiska förändringar är smärtsamma i alla organisationer, särskilt en som fungerade så dåligt som ArkDes.
– Det är omöjligt att förändras så snabbt som nödvändigt med samma personal, som faktiskt måste ta ett visst kollektivt ansvar för en del av misslyckandet.
Vissa har ifrågasatt att du anställt Daniel Golling, som sedan tidigare är en nära vän.
– Du behöver vara oerhört försiktig med detta. Försöker du få mig sparkad?
Nej, jag undrar bara om det är ett problem.
– Tycker du att det är ett problem?
Det kan det väl vara?
– Implikationen att Daniel är något annat än en av de främsta, främsta experterna på samtida arkitektur i Sverige är…
Kommer han att bli kvar efter vikariatet?
– Det kommer troligtvis att dyka upp ett jobb i kuratorsgruppen förr eller senare, och han kommer att vara en stark kandidat.

En som inte blir kvar är däremot Monica Sand, som den 31 mars på egen begäran avslutar sin tjänst som forskningsansvarig på Arkdes, där hon jobbat sedan 2010. Detta för att hon anser att den grundläggande strukturen för forskning har monterats ner under 2018. Hon har ingen annan tjänst som väntar men tar konsekvenserna av att hon inte längre kan försvara den forskning som ska bedrivas. Hon säger:

– Med samlingarna nästintill oåtkomliga för forskare utifrån och utan akademisk samtidsforskning i huset förhindras det kunskapsutbyte som bygger en relevant forskningsmiljö  i förhållande till omvärlden och myndighetsuppdraget.

En annan anställd ger dock en annan bild, och påpekar att ett forskarsymposium på ArkDes i december blev välbesökt, och att det är första gången på länge som akademin intresserar sig för ArkDes. Kieran Long säger att det finns grund för hans tolkning i forskningsuppdraget, och säger att “The Helen Hamlyn centre for design” vid Royal College of Art i London gör en liknande tolkning.

– Det är inte bara jag som ser design som ett annat sätt att bedriva forskning, om än inte på universitet. En av anledningarna till att kulturdepartementet skjuter till extra medel till museet för forskning är att akademin inte producerar forskning som på ett påtagligt sätt påverkar den samtida debatten om svenska städer.

Det är inte första gången på kort tid som han pekar ett finger mot sin gamla hemstad.

På Instagram riktade han nyligen ett “big fuck you” till sin forna arbetsgivare V&A – som även är en samarbetspart i kommande utställningen “Framtiden börjar här” – för att de inte gav honom ett större erkännande i samband med utställningen “Videogames”. (Inlägget togs snabbt bort; en källa med inblick i personalens kommunikation på V&A berättar dock att det inte togs emot väl.)

– Jag är en väldigt öppen och ärlig person, vilket jag även tycker att sociala medier handlar om. Vad jag också skrev är att det här är den viktigaste utställningen av sin sort någonsin, och att jag är stolt över laget som tog fram det. Men det var också svårt att släppa ett projekt som jag uppfann, och se det framföras på ett sätt som inte erkänner mig.

Nyligen anklagades han dock själv för att sola sig i andras glans. Detta av arkitekten Petra Gipp och fotokonstnären Mikael Olsson, som ArkDes kontrakterade för att nytolka Sigurd Lewerentz till myndighetens medverkan på biennalens centrala paviljong i somras.

I centrum stod tre verk: Markuskyrkan och Skogskyrkogården i Stockholm, samt Östra kyrkogården i Malmö. Förutom skisser från arkivet bidrog Petra Gipp med en skulptural installation, och Mikael Olsson med en serie fotografiska verk.

I den viktiga tryckta katalogen nämns inte Gipp och Olsson som upphovspersoner, trots att de tillsammans med Lewerentz är de enda upphovspersonerna i utställningen. Det gör i stället tre medarbetare på Arkdes, samt myndigheten själv: “Kieran Long, Johan Örn, James Taylor-Foster with ArkDes”.

– Det känns för jävligt. De säger att de har jobbat för att få med våra namn, men sen så visar det sig att de i stället medvetet inte har erkänt oss som upphovspersoner. Då känns det som att man har blivit ljugen rakt upp i ansiktet, säger Petra Gipp.

De båda konstnärerna nämndes sällan i internationella artiklar om utställningen, förutom när de själva hört av sig till publikationerna om korrigering, vilket de tror beror på uteblivandet från katalogen. Anrika italienska arkitekturtidskriften Domus kommenterar exempelvis en bild av Petra Gipps skulpturer och Mikael Olssons fotografier med: “Kieran Long’s beautiful analysis on the work of Sigurd Lewerentz”.

– De har hanterat det förfärligt dåligt. Vi tog upp det väldigt tidigt och de svarade direkt, och inte särskilt vänligt, att bara deltagare kommer att få stå med i katalogen, säger Petra Gipp.

– Det är kränkande, mot mig och mot alla kreatörer, att göra sig och kollegorna till upphovspersoner på vår bekostnad är en form av stöld. Dessutom missar han att skriva in Petra i den internationella arkitekturhistorien. Han är en simpel bedragare, och man skäms å hans vägnar, säger Mikael Olsson.

För att inte stå ensam involverade Mikael Olsson också sina gallerister i Sverige, Claes Nordenhake och Ben Loveless på Galerie Nordenhake, som tillsammans precis knep förstaplatsen i Barnebys lista över de mäktigaste i Sveriges konstvärld.

– Jag upplevde hans hållning som konstnärsfientlig, och oetisk för en myndighetschef, säger Ben Loveless. Så jag bad om ett förtydligande av varför konstnärernas namn gömts undan. Då blev han väldigt aggressiv och skrek bland annat åt en kollega på galleriet per telefon. Men jag var inte ute efter en skrikmatch, utan ville bara förstå hur han tänkte. Tyvärr fick jag aldrig en förklaring. 

Petra Gipp och Mikael Olsson undersöker nu på var sitt håll vad det finns för rättslig grund att agera utifrån.

Men för Kieran Long är det uppenbart han som är deltagaren. Officiellt blev han inbjuden att delta i egenskap av chef för myndigheten, men han säger att han i själva verket blev inbjuden redan innan dess.
– Jag hade gärna sett att konstnärerna fick mer synlighet, men biennalen har strikta regler när det gäller credits. När det gäller katalogen hade den deadline innan vår förhandling med biennalen var avslutad. Jag använde mina nätverk och mitt kunnande för att ge svensk arkitektur möjligheten att ställa ut på världens största internationella scen. Alla pratade om skönheten i Mikaels foton och Petras skulpturer, och för ArkDes är det en vändpunkt i internationell synlighet för landets arkitektur. Ingen har uppnått något sådant tidigare. Jag tänker berömma mig själv för det här, för du pratar ju bara med folk som kritiserar mig.

I ArkDes kommunikation med biennalen, som Form har begärt ut, framgår dock att det på förhand inte fanns något tal om att inkludera Gipp och Olsson som deltagare, trots att de hörde av sig tidigt om erkännande. Däremot ansträngde sig Kieran Long för att inkludera myndighetens anställda Johan Örn och James Taylor-Foster.

Moderna museets chef Daniel Birnbaum hålls ofta fram som någon som är mån om att lyfta konstnärskap, så jag ringer upp honom för att få perspektiv på konflikten. Han kallar biennalen en “fruktansvärd sås, ett jävla kaos av sponsorer och nationella närvaror”, och fortsätter:

– Man brukar dansa kring huvudobjektet, som är det utställda konstnärskapet. Det är ju det som alla kommer att minnas. Här verkar det som att institutionen gör sig själv synlig snarare än dess innehåll. Och om det är något som anses fint i min värld så är det att upptäcka och lyfta fram ett konstnärskap, så för mig är det obegripligt. Lewerentz är ju kanske Sveriges viktigaste arkitekt, så frågan är vad sidofunktionerna hade för status, om det fanns en anledning att inte nämna dem.

För Gipp finns även här även en poäng om jämställdhet. Hon säger att Kieran ringde upp och var vänlig, samt sa att han kämpade för att de skulle komma med. Då sa hon: “Du måste inse att det är riktigt genant om du som manlig företrädare för ArkDes ser till så att jag som kvinnlig arkitekt inte synliggörs.”

– Hans jobb är att lyfta svensk arkitektur, och han hade kunnat få en sådan fjäder i hatten, men hans egen fåfänga eller vad det nu är ställde till det.

Mot slutet av intervjun lyfter Kieran Long pressens negativa roll för svenska utställare.
– Svenska museer tenderar att vara extremt konservativa, för att de är rädda för journalister som du. Ni kommer aldrig in och lär känna oss, då ni tror att det skulle äventyra er integritet. Dessutom har ni den här märkliga idén att bara för att vi är en transparent myndighet så måste ni leta problem, och blir mer intresserade av hur vi gör saker än vad vi gör.

Jag säger att han fått positiv press kring sina utställningar, samt att jag i vilket fall inte kan svara för den allmänna bevakningen, och då svarar han att det beror på att jag bara är ett “tool” – vilket betyder både verktyg och idiot.

Efter intervjun vill han inte låta sig plåtas av Forms fotograf Patrick Miller, och han besöker heller inte ArkDes utställning Ung Svensk Form – ett samarrangemang med denna tidnings ägare Svensk Form – som sedan 1998 har lyft fram unga formgivare.

Svensk Forms vd Mats Widbom uppfattade det som en “impulsiv reaktion” från en “människa med mycket känslor” – men är väldigt glad för samarbetet, som han tror är gynnsamt för båda parter.
Det är ingen hemlighet att ArkDes var i dåligt skick när Kieran Long kom dit. Många vittnen säger att utställningarna numera håller en betydligt högre kvalitet och att symposiet med arkitekturforskare i december var välbesökt, medan myndigheten tidigare haft en låg status både bland arkitekter och akademiker.

Enligt Kieran Long städade den tillfälliga chefen Kerstin Brunnberg – som Form pratade med i “Huset som gud glömde” (5/2014) – upp en del, särskilt vad gäller budgeten. Men mycket fanns kvar att göra säger han, särskilt organisatoriskt. Och det han åstadkommit, säger han, är att “rädda ArkDes som ett självständigt museum”.
– Jag ärvde ett museum där varje system bokstavligen var trasigt: policyerna för resor och för representation, hur samlingarna lagras, utställningsprogrammet, publikens uppfattning om oss. Så ja, jag har bråttom att fixa det. Jag tänker inte sitta här år efter år medan människor klagar. Jag kom hit för att leda, och det ska jag också göra.