Idag, 8 maj, delas det prestigefyllda Bruno Mathsson-priset ut till finske formgivaren Mika Tolvanen. Läs här Crystal Bennes intervju med vinnaren, publicerad i Form 2/2012.

Den ödmjuke vinnaren

FORM 2/2012

Årets Bruno Mathsson-pristagare är en ensamvarg som älskar att sitta i möten. För den tidigare brevbäraren Mika Tolvanen kom priset som ett brev på posten.

Det var bara en tidsfråga innan finska formgivaren Mika Tolvanen skulle öppna sitt eget designkontor. Innan han sökte till magisterutbildningen i industridesign vid Royal College of Art i London jobbade han ett par år för ett företag som arbetar med industridesign
i Helsingfors – ”det var ett ganska trist jobb”. Och efter att han hade tagit sin examen jobbade han för ett annat industridesignföretag, denna gång i London.
– Det var ganska förfärligt, darrar Mika Tolvanen. Jag stannade i två dagar och sen sa jag upp mig.
Ni märker ju vart det barkar hän.
– Jag hade alltid i bakhuvudet att jag ville öppna något eget.

Mika Tolvanen kommer snart att bli ett mer bekant ansikte i den nordiska designvärlden eftersom han just vunnit de 200 000 kronorna och äran som utgör Bruno Mathsson-priset, vilket förra året gick till norska designälsklingen Daniel Rybakken. När jag frågar Mika Tolvanen varför han tror att han föräras årets pris föreslår han blygsamt att det kan ha något att göra med att han är runt trettio.
– De verkar ge priset till unga designers… men förutom det har jag ingen aning. Det kom som en fullständig överraskning.
Men efter en snabb titt på Mika Tolvanens portfolio är det lätt att se varför priset hamnade i hans händer. Det finns en konsekvens i formgivningen som syns i allt från förra
årets stolar med mjuk skinnklädsel och stålrörsram för Frag till tidigare möbler som det asymmetriska bordet i aluminium han formgav 2005 för E&Y.

Där existerar en skenbar enkelhet som tillsammans med de rena och avskalade linjerna får produkterna att se alldeles självklara ut; som om det inte fanns något jobb alls bakom deras tillkomst. När det gäller designfilosofi hävdar Tolvanen att han inte har någon. ”Jag försöker bara göra det som verkar rätt.” Och de uppdrag han gillar bäst är dem
från producenter som har en ganska tydlig idé om vad de är ute efter. Till skillnad från många formgivare föredrar Tolvanen processen framför filosofi, han blir uppiggad snarare än frustrerad av den långa vägen en produkt har att vandra från brief till produktion.
– Med vissa företag fungerar det så att man skickar in sina skisser och sen ser man inte till produkten förrän man möter den på en mässa, säger han och ser lite lidande ut. Men om man jobbar med exempelvis Offecct eller Muuto som jag gör just nu, jag har hållit på med
en stol för dem i två år, så är det annorlunda. Vi har möten varje vecka och jag tror att slutprodukten mår bra av det och blir bättre av den typen av tät avstämning.

Tolvanen ägnar sig åt sin besatthet på ett sätt som känns väldigt avlägset från superstjärneformgivarnas stora egon och manifest. Hans fixering kretsar inte kring filosofi eller material utan kring att göra den rätta produkten för kunden och för konsumenten.
Anledningen till att Mika Tolvanen föredrar specificerade uppdrag är för att han då får chansen att koncentrera sig på det som verkligen spelar roll. När jag tänker högt och funderar vilka saker  det är som spelar roll, ser Mika Tolvanen tankfull ut innan han svarar.
– Det viktiga är hur föremålet fungerar när man använder det, hur det passar in i omgivningen, till exempel i ett rum, och hur det förändras över tid. Jag tycker att man ska fundera på de här frågorna så jag skissar en massa och gör små modeller i papper.

Tolvanens sju år gamla studio har legat i Helsingfors sedan han återvände efter sina Londonstudier. Den ligger för övrigt i ett gammalt postkontor, vilket är passande om än en smula ironiskt eftersom han jobbade som brevbärare under några år för att få ihop pengar till hyran. Trots att han är baserad i Finland jobbar han mest med internationella
företag som E&Y, Muuto, SpHaus, Zanotta, KFF och Offecct och jag undrar om det beror på dagsläget i den finländska designindustrin.
– Det var inte ett medvetet beslut, svarar Tolvanen. Men det finns inte så många finska producenter och de som finns koncentrerar sig primärt på den offentliga marknaden och vad de efterfrågar är inte så värst sexigt. Det tillverkas inga konsumentprodukter i
Finland, det finns till exempel inga företag som Muuto. Och jag tänkte att det inte är besvärligare att jobba med utländska företag, jag gör ju samma insats.

När det gäller att spekulera i vad de nära förestående prispengarna och äran från Bruno Mathsson-priset kommer att medföra är Mika Tolvanen ovanligt blygsam:
– Ja, jag har ju aldrig ritat en lampa, så jag skulle vilja göra en lampa. Det vore kul. Och sen kan jag anlita någon för att uppdatera min hemsida också. Full fart framåt och uppåt.