En virtuell värld
FORM 3/2011
Årets snackis på möbelmässan i
Milano var varken en stol, installation eller storslagen fest –
utan en diskussion på Twitter. Initiativet Milanuncut fick dessutom
en svensk lansering att kännas högaktuell.
Vad har gjort störst intryck på dig?
Den kanske mest ställda frågan under den hektiska veckan Salone del
Mobile i april fick i år ett ganska ovanligt svar. För runt många
lunch- och middagsbord var det inte en spektakulär installation som
diskuterades, eller ens en ny stol. I stället pratades det om den
kollektiva satsningen Milanuncut som ett par veckor innan möbelmässan
utlysts på Twitter och rekordsnabbt lockat till sig producenter,
formgivare och journalister världen över. Bakom initiativet står
den brittiska arkitekturkritikern och Form-medarbetaren Kieran Long
som på Twitter uppmanade kollegor att ställa fler frågor – och
kräva en större öppenhet – om villkoren i designbranschen, och
sedan dela med sig av sina insikter från intervjuer och samtal.
Frågeställningarna gällde framför
allt royaltysystemet och hur det påverkar vad som produceras, men
också industrin och vart den är på väg. Giulio Cappellini gav sig
in i diskussionen med öppna kort, liksom Ilse Crawford som besökte
Dezeens grundare Marcus Fairs för att ge sin syn på saken: enligt
henne behöver designers bli bättre på att göra business och de
behöver förstå sin del i det ekonomiska systemet.
Yves Behar manade till nya
företagsformer, som likt hans företag Fuseproject går in som
delägare i de företag de samarbetar med. Att diskussionen fick ett
sådant genomslag visar såklart hur relevant den är. Allt
redovisades sedan direkt på Twitter.
I ljuset av den diskussionen var det
intressant att se att en växande skara företag bestämt sig för
att bara visa produktionsfärdiga nyheter 2011. Från Established &
Sons – som plockade ut en prototyp ur sitt sortiment – till
Studioilse och Blå Station.
– Vi förlorar själva på att visa
sakerinnan de är redo, det tar för lång tid innan de som lagt
ordrar får sina produkter vilket i värsta fall leder till att de
tröttnar på att vänta, säger Mimi Lindau på Blå Station.
Men det finns även andra
komplikationer med att visa prototyper. Inte minst när företag som
Moroso satt i system att bara sätta ett fåtal av de möbler de
lanserar på varje mässa i faktisk produktion. Det skapar också ett
oschyst klimat för de designer de samarbetar med. Det leder också
till en virtuell värld med bilder på möbler som faktiskt inte
existerar – och aldrig kommer att göra det. Kanske bör man göra
ett test: hur många av de möbler som det rapporteras om i pressen
efter en mässa kommer att hitta till en butik? Men med tanke på
Milanuncuts mest centrala diskussion – royalties – kändes Anders
Landströms, Enis Püpüleks och Katja Pettersons The Fifty Fifty
Projects mest relevant.
Företaget är än så länge bara i
startskedet, men går ut på vad namnet antyder; att producent och
designer delar lika på vinsten. Öppenheten är viktig. Att man kan
redovisa både sina intentioner och sina vinster tydligt för alla
inblandade.
– Jag tror att designer måste vidga
sina kontaktnät och diskutera sina förutsättningar med fler än
bara andra designer, för att man ska få en större förståelse för
hur man kan förändra sina förutsättningar, säger Anders
Landström.
På utställningen Swedish Love Stories
visade The Fifty Fifty Projects produkter av bland annat keramikern
Mia E Göransson, men Inga Sempé, Jurgen Bey och norske Daniel
Rybakken har också visat intresse för att samarbeta.
– Tiderna förändras. När jag
pluggade rådde en lärare oss att ha is i magen och prioritera
royalties som betalningssätt eftersom det lönar sig i längden. Han
fick fortfarande checkar för saker han gjort på sjuttiotalet. I dag
finns det för mycket saker i omlopp, royalty-procenten man får ut
per produkt blir ganska liten och produkten kanske inte finns lika
länge på marknaden, förklarar Anders Landström.
Kanske går vi mot en tid där en ny
typ av producenter – och egenproduktion – kommer samsas sida vid
sida av mer traditionell produktion? Det menar i alla fall Kristoffer
Sundin, som går sista året på Konstfack. Med eget företag och
egen produktion har han lanserat hemsidan A-B-C.se tillsammans med
designbyrån 1:2:3, där man kan köpa de varor som hans företag
producerar. Tanken är att kollektionen ska växa framöver.
– Vi blir inte lika beroende av att
en vara ska sälja i stora mängder, för intäkterna per produkt
blir ju större än om man får royalties från en traditionell
producent. Det finns ju inget egenintresse av att nå ut till så
många som möjligt, och med teknikens hjälp finns det mycket större
möjligheter i dag, förklarar Kristoffer Sundin.
I slutändan handlar varje
nystartat möbelföretag om investerare. Vilket i sin tur speglar det
ekonomiska klimatet och landet det verkar i. Hur intressant är det
att investera i ett möbelföretag i dag och vilka pengar finns
egentligen att tjäna? Hur stora är marginalerna i dag jämfört med
för femtio år sedan? En viktig producent som Muuto hade inte klarat
av att bli en stor spelare lika snabbt om de inte fått sitt bidrag
på 10 miljoner danska kronor från danska statens Vækstfonden.
Detsamma gäller för Tom Dixon, som knappast lyckats få igång
samma produktionsoch distributionsnät om han inte haft svenska
Proventus bakom sig.
Hur väl The Fifty Fifty Projects
kommer att lyckas med sin ambition återstår att se. Att det kommer
att innebära mycket arbete råder det ingen tvekan om. Något som
Anders Landström är väl medveten om.
– Designers behöver inte gå på
fler föredrag om form, färg och inspiration. Den biten kan vi
redan. Nej, vi behöver lära oss hur vi ska överleva.
Citatet har såklart redan lagts upp på
Twitter.