Så skapas färgmodet

Form nr 7-8/1979

Ingen har kunnat undgå att märka hur modestyrningen har hårdnat under 70-talet. Modefärger avlöser varann allt tätare och nya livstilar lanseras snart sagt varje vecka i veckotidningarna, som lydigt går i de ledande modefirmornas ledband. I höst är det grått och vinrött som "ligger i luften" - som det brukar heta för att få oss att tro att modet skapas av många konsumenters samlade önskemål. I själva verket handlar det om en gigantisk sammansvärjning skriver Inez Svensson, textilformgivare, som tittat in i beslutsprocesserna.

På 50-talet var det fortfarande lugnt och stilla om man jämför med situationen nu. Då hade inte ungdomsmodet utvecklats nämnvärt, för fritid användes fortfarande slitna vardagskläder och för fest fick en enda blåsa räcka i många år. Modefärgerna höll sig inom den klassiska röd - marinblå - blyertsgrå skalan och modereportagen riktade sig oftast till den välklädda damen i 35-årsåldern ur socialgrupp 1. Männen hade inte alls dragits in i modet ännu, de kunde lugnt ha på sig samma gamla kostym år efter år utan att behöva känna sig omoderna. Alltså spelade inte modefärger någon stor roll.

Men under 60-talet började det röra på sig. Popen slog igenom. I Beatles fotspår växte det unga engelska modet fram, delvis som en protest mot etablissemangets klädstil och allt som hade med "good taste" att göra. Under den tiden förändrades också positionerna i modevärlden. De franska modehusen fick stryka på foten för konfektionsindustrin, som på några år lyckades göra sina mässor till större modeevenemang än någonsin modehusens visningar varit. Genomslagskraften var given från början, nu handlade det om kläder som fanns inom räckhåll för alla, inte om kläder för ett fåtal. Alla tjänade på att föra fram samma budskap, modefärgskalan blev allt entydigare och enhetligheten i linjer och snitt blev också alltmer påfallande. Borta var allt hemlighetsmakeri från den höga skräddarkonstens år.

När de nya kläderna nådde skyltfönstren visade de alltså upp en mycket homogen bild. Men även variationerna kartlades och kopplades till livsstilar, vars innehåll inte behövde sträcka sig längre än till klädernas yta. Snart liknade alla skyltförnster varann, det gjorde ingen skillnad om man befann sig i London, Enköping eller Frankfurt.

Inga vågar avvika
Myten om modet som en naturkraft är det numera bara veckotidningarna som orkar uppehålla. Vår och höst tar de till utrop som "det ligger i luften" och "grått och vin kommer". Att det är helt andra krafter än naturens det handlar om ligger inte i deras intresse att avslöja. Sanningen är den att ingen i modebranschen eller veckopressen vill se ett "eget" mode eller en avvikande färgskala. Ju fler som säger samma sak, desto bättre i deras ögon - inte för tidigt, men inte heller för sent med det nya utan på samma gång.

Formgivare som vill hävda sin egen kreativitet har ibland svårt att finna sig i detta, deras enda chans brukar då vara att bli avhoppare och arbeta med egna kollektioner i liten skala. Är de tillräckligt duktiga och lyckas, är risken emellertid stor att de får etiketten "trendsättare" på sig. Det innebär att de bevakas lika noga som de mera berömda firmorna. Trendrapportörer och stilister är numera en viktig yrkeskår i modevärlden, deras vaskning av smått och stort bestämmer inriktningen på längre sikt.

Lång planering - hårt styrda prognoser
Låt oss titta lite på vilka tidsramar det är fråga om från idé till färdig produkt när det gäller kläder. En kappa som hänger i ett skyltfönster vintern 79 har sytts under senvåren och något tidigare har tyget levererats till konfektionären. Tyget vävdes upp under vintern 78 och innan dess hade tygkollektionen visats av vävaren och beställningar tagits upp. Insäljningen och orderupptagningen tar sin tid, nu är vi framme vid försommaren 78, då tygkollektionen visades för kunder och inköpare för första gången. Det tar också lång tid att planera och utarbeta en tygkollektion, skall man vara ute i någorlunda god tid krävs det att man börjar bestämma färger och kvaliteter för hösten 79 redan sommaren 77. Alltså drygt två år i förväg. Då har man inte råd att gissa utan vill helst veta vilka färger som verkligen kommer att bli mode hösten 79. Där kommer prognosmakarna, de kallas stilister i modevärlden, in.

Profetior som uppfyller sig själva
Det finns gott om firmor och modekonsulter som arbetar med det här. Men även stora multinationella företag som t ex International Institute for Cotton och International Wool Secreteriat, som bryr sig om bomull respektive ylle. De kommer båda ut med färgkartor flera år i förväg och förser också sina medlemmar med annan modeinformation. När varorna väl är framtagna hjälper de till att lansera dem och ser till att "budskapet" når fram till konsumenten. Alla de stora syntetkoncernerna håller sig också med egna stilistkontor, som förstås lägger särskild tonvikt vid deras produkter.

Många av de här firmorna samarbetar i sin tur med en fransk stilistfirma som heter Promostyle, utan tvekan den ledande i världen just nu. De arbetar från ett stort och välordnat kontor i Paris och har agenter i många länder. Deras service är mycket omfattande, har man bara råd kan Promostyle förse en med färg- och modeinformation för alla tänkbara klädesplagg.

Promostyle skulle förstås inte vara lika mäktig om de inte hade alla de här företagen bakom ryggen. Som det nu är kan den som prenumererar på Promostyles färgkartor och material vara säkra på att de har giltiga kort i handen. Promostyles profetior slår in som amen i kyrkan. Inte att undra på när hela världens modeindustri halleluja och ske Promostyles vilja.

Man skulle kunna beteckna det som en gigantisk sammansvärjning. Att komma och påstå att det är konsumenterna som bestämmer modet och modefärgerna är i alla fall väl naivt...