Arik Levy

Form 1/2011

En dansuppsättning, en kontorsstol och ett luftkonditioneringsaggregat – samt några smycken och ett multimediakonstverk. Det är några av de projekt som står på Arik Levys att göra-lista den här månaden. Vi har träffat den högaktuelle mångsysslaren i hans Parisstudio.

– Jag var en katastrof enligt alla företagsledare. De tyckte jag var galen som ville arbeta inom så många olika områden och rådde mig att bara koncentrera mig på en enda sak. Men nu har jag bevisat att jag hade rätt, flinar Arik Levy och lutar sig tillbaka. Vi har precis träffats och sitter i ett inglasat mötesrum på kontoret som Arik Levy delar med sin affärspartner Pippo Lionni och de 20 anställda formgivare som jobbar runt omkring oss. Under namnet L Design arbetar studion för närvarande med cirka 100 olika projekt, som inkluderar allt från grafisk identitet till skulptur.

Sedan de startade 1997 har Levy och Lionni lärt sig att balansera glamourösa projekt för etablerade företag som Swarovski och Baccarat med snabba uppdateringar av företag på dekis. Trots att det låter som en väl uttänkt strategi var ingenting av det planerat.
– Jag är fullständigt dyslektisk, säger den israelfödda designern. Nu för tiden anser folk att det är en fördel att arbeta interdisciplinärt om man vill lyckas. Men för mig var det aldrig en strategisk plan; det är bara så min hjärna fungerar. Jag var helt kass i skolan så jag fick hitta andra sätt att säga det jag ville säga, i 3D. Idag inkluderar de här ”andra sätten” projekt för bland annat Kenny Schachters Rove Gallery, Vitra, Desalto, Molteni, Frag, Ligne Roset, Zanotta, Swedese och Swarovski. Levys förmåga att röra sig mellan olika discipliner och kulturer har gjort honom till ett välkänt namn i designvärlden och i år är han hedersgäst på Stockholm Furniture Fair. Det är en formidabel framgångssaga som skett under en ganska begränsad tid. Men är det verkligen möjligt att ha så många bollar i luften? Att arbeta med så vitt skilda projekt? Från en dansuppsättning – till ett förvaringssystem? Enligt Levy är det såklart det. Den röda tråden i allt han åtar sig handlar, enligt honom, om förlust. Om ”förlusten av det här fingret” – han håller upp fingerstumpen framför mig – och om förflyttning, kulturchock och dyslexi.

Innan vi ses mailar Levy mig. ”Vi kommer inte att behöva lång tid på oss, för jag är proffs på intervjuer”, skriver han. Samma självsäkerhet möter mig när vi ses i studion. Under fikat, en tradition han plockat upp från en svensk praktikant med hemlängtan, rabblar Levy detaljerade anekdoter som jag redan har läst i tidigare intervjuer. Men han återberättar dem med en sådan inlevelse att man får intrycket av att det är första gången han berättar dem. Tidigare har det hänt att han har blivit så till sig under intervjuer att han fått journalister att tro att han har kommit på idéer som bevisligen redan funnits på papper medan han pratade med dem. Hur trevlig Levy än är så är han smart också. Han vet hur systemet funkar och hur man berättar en bra historia.

Det handlar om ”att överleva”, enligt Levy. Att växa upp i Israel när han gjorde det innebar att alltid tänka på att överleva.
– Det handlade inte om ”vilken skola ska jag välja?”, berättar han. Man gick i skolan, man gjorde lumpen och sen var man ute i verkligheten och överlevde.
Efter skolan startade han en byrå för grafisk design och en surfbutik där han gjorde allt från att bygga bräder till att designa våtdräkter, samtidigt som han producerade konstverk vid sidan om vilka han 1986 stolt ställde ut med ”the Jeff Koons of Israel”, säger han.

Det var ”kärleken till en kvinna” i Schweiz som fick honom att lämna Israel och i stället börja på Genève-filialen till den kaliforniska skolan Art Centre College of Design. Men verkligheten hann strax ifatt honom.
– Jag fick en chock, berättar han. En kulturell chock, en personlig chock. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Första skoldagen visade läraren 100 diabilder på olika designföremål och frågade ”vem formgav den här produkten och när?” Jag fick tre rätt och insåg att jag inte hade någon grund att stå på, jag visste inget om europeisk kultur.

Men eftersom han är ”positivist” tog Levy sitt bristande kulturella bagage och vände det till sin fördel. Han plockade upp några användbara verktyg från designskolan: hur man producerar tekniska ritningar, hur man använder industriella processer och hur han kunde organisera sina tankar på ett mer konstruktivt sätt. Men han skyddade sin intuitiva designprocess från skolans regelböcker och det är det som ger hans arbete sin individuella prägel. Levy formar föremål guidad av sina instinkter. Han har ingen mall som håller honom tillbaka utan är fri att göra lite som han vill och det är här det blir roligt. Hans mål är att ”föra in teatern i tekniken, tekniken i möblerna, möblerna i teatern och hemelektronik i skulpturen”.

Man behöver inte gräva särskilt djupt innan man får se hur det fungerar. Levys smala vaser för hans L’Autre-utställning är böjda tre gånger, vilket ger dem en antropomorfisk kvalitet. Det är som om de hade knän, midja och hals. Alla är olika och ställda tillsammans får de betraktaren att tänka på dans så det är knappast förvånande att Levy jobbade med scenografin till en dansföreställning på samma gång. På liknande sätt är hans Mistic-vas för Gaio & Gino komponerad av sju sammanflätade silvercylindrar som påminner om en grupptango sedd från midjan och nedåt.

Levy kallar sin process för ”teknopoetisk”.
– Den är till lika stor del vetenskaplig som den är emotionell, förklarar han. Den är lite som ett recept: den procentuella andelen poesi, känsla, teknik och vetenskap du använder och om du väljer att tillverka industriellt eller hantverksmässigt förändras hela tiden och det skapar något med en helt egen identitet.
Det är en process som är mer filosofisk än praktisk. Medan det populära samtida förfarandet är att formge föremål utifrån experiment med tekniker och material så är Levys inspirationskällor mer abstrakta. Hans övergripande filosofi är i själva verket så abstrakt att det krävdes en psykoterapeut för att kunna verbalisera den.

– Jag hade ett möte med en samlare 1992 och höll på att prata om min konst, berättar Levy.
Samlaren noterade Levys saknade finger.
– Han är psykoanalytiker och sa ”inser du att du går i terapi hos dig själv genom ditt arbete?” Sen pratade han i fem minuter och kopplade ihop alla de här trådarna för mig både visuellt och mentalt. Vi satte dem alla i samband med avsaknad. Vi har avsaknaden av mitt finger, mitt land, min familj, mina vänner och av viss kunskap. Jag insåg att avsaknad är en stor del av vem jag är som person.

Så hur kan man koppla det här till Levys verk?
– När jag gör en Rock så plockar jag bort delar, säger han och hänvisar till sina Rock-skulpturer i polerat stål som tillverkas genom att skiva av bitar från en rektangel. Det som är kvar definieras av det som är borta, fortsätter han.
Han har helt rätt, när man tittar på verken så är planen som fattas lika synliga för ens inre öga som de som finns kvar.

Det här är ett återkommande särdrag i Levys verk. Han hugger loss material och bygger former genom avlägsnandet. Det ser till exempel ut som om någon gått loss med en yxa på hans glassljusstake Kaz för Gaia & Gino medan han i GT Frame Void Wood plockade bort material från insidan och därigenom skapade hål i det massiva träblocket vilket, precis som namnet antyder, ramar in tomrummet.

Levys förmåga att konstruera en filosofisk brygga till sitt arbete ger honom en stark position som designer. Nya kunder som Miyake och Molteni har på senare tid bett honom göra produkter som snarare är ”skulpturer” än designföremål. Det här är belöningen för att jag har gjort min egen grej i 30–40 år. Det innebär att jag kan leva i det nu, säger Levy. Efter att ha kämpat för att bevisa att det kan fungera att jobba multidisciplinärt förstår man varför han är så nöjd med att ha riktigt stora varumärken ombord. Problemet är bara när man paketerar sin filosofi så medvetet och drar stora växlar på den att man riskerar att producera klichéer till slut.

Det var det som hände på formgivarens stora soloutställning på Swarovski Crystal Palace på Milanomässan 2009. Utställningen hette Osmosis och hade ”partiklars övergång från en del till en annan del” som tema, en metafor som fungerar snyggt med Arik Levys alla metodiker. För det första har vi utsuddandet av discipliner; pjäserna var upplysta och ackompanjerades av musik ”som om det var en dansföreställning”, förklarar han. För det andra fanns en ”avsaknad” av Swarovski-kristaller, vi skulle tänka oss att kristallerna genom osmos hade förts till en annan plats och lämnat efter sig enorma skruvade kristallformade skelett. Bristen på kristaller var ett stort tomrum för att vara en utställning för Swarovski och ”avsaknaden” av dem porträtterades på ett så övertydligt och bokstavlig sätt att det inte blev något över att fantisera om. Utställningen var en pastisch på Levys process, vilket var synd för någonstans långt inne fanns en ljuvlig idé: en interaktiv arena som förvandlade besökarnas danser till kod som senare översattes till en serie fantastiska skulpturer.

Det som är mest intressant med Levys verk är deras förmåga att egga fantasin. Man kan troligen inte identifiera alla teman i hans verk när man står i butiken men man får med sig alldeles egna fantasifoster att ta hem. Hans föremål är fyllda med det där som är så svårt att kvantifiera: känsla. De utlöser något hos oss när vi håller i dem. Det är något undermedvetet i oss men Levy studerar det på ett nästan tvångsmässigt sätt. Han går ofta och driver i butiker för att kunna iaktta när folk interagerar med föremål och han har som vana att behandla sina kunder och besökare som försökskaniner. Vi pratar om känslor och design när intervjun börjar närma sig sitt slut och jag har en känsla av att jag snart kommer att utsättas för ett experiment.

– Blunda, säger han. Blunda! När du har ögonen öppna koncentrerar du dig på dina frågor och mina svar, vad jag har på mig och vad jag gör. Nu kan du för första gången lyssna till hur högt eller lågt jag pratar, du kan känna din stol för första gången – känna den, inte bara sitta i den utan verkligen bestämma om den är bekväm eller inte.
En mugg som Levy har formgivit hamnar i min näve och jag är medveten om att mina fingrar rör sig in i skrevorna i keramiken för att hitta ett bekvämt grepp.
– Kramar den din hand?

Vill du läsa mer? Prenumerera här!