Milano – ett år senare
Förra året var första gången det inträffade. Vi tillbringade en hel vecka i Milano, bodde i en fantastisk lägenhet bakom Triennalen och på morgnarna, innan vi gav oss ut till mässan och utställningarna på stan, drack vi vårt kaffe i den prunkande gröna parken intill. Men istället för att summera gårdagen och gå igenom vad vi sett – som vi brukar – så pratade vi om allt som sagts. Mellan kollegor, vänner och nya bekantskaper. Och på Twitter. För första gången någonsin återvände jag till Sverige utan huvudet fullt av utställningar. Istället fanns där diskussioner nog för en bok.
Nu har det gått ett år sedan designdebatten om ersättningssystemen – och avsaknaden av öppenhet – i vår bransch drog igång på Twitter. Under en hel vecka engagerade den journalister, designer och en och annan producent, som la upp iakttagelser live under hashtagen #Milanuncut. Trots att diskussionen inte gett något mätbart resultat, så har den visat vilken sammanhållning det finns mellan oss som verkar i den här världen. Det är en energi vi bör ta till vara på.
Vilka frågor kommer vi att debattera i år? Vad kommer det att skvallras om – och vilka minnen kommer vi att ta med oss hem?
Nyligen fick jag ett mail från det italienska designkollektivet
Controprogretto som samlar ihop spillmaterial från utställningarna under Milanos möbelmässa. Från den svenska satsningen Swedish Love Stories fick de med sig tillräckligt mycket plywood för att realisera 15 möbel- och inredningsprojekt förra året. I år kommer de att ställa ut containers där utställarna själva kan lämna sitt spill. Det må vara återanvändning på lokalnivå, men det är ett beundransvärt initiativ. Själva säger de att de blir väldigt fästa vid allt material de får ärva, och att relationen till materialet får avgöra vad det används till.
Om det blir någon ny designdebatt på Twitter i år får tiden utvisa. Men kanske är det dags att syna möbelmässan i sig – och allt onödigt spill den för med sig.
Vi ses i Milano!